Search

Bienvenid@s a la Web Paseando a Miss Cultura. Web que nació el 15 de mayo de 2009 y que quizás muchos de vosotr@s la seguíais por Soycazadoradesombrasylibros. En el 2016 decidí cambiar el nombre, pero con la misma identidad, cariño y amor a la cultura.
En la web estamos la escritora Inés Diaz Arriero y servidora Miss_Cultura o María.
Nos guste o no...un libro,película,serie...lo tratamos con todo el respeto y educación. Somos conscientes de que detrás de ese proyecto y trabajo hay mucho esfuerzo, dedicación y tiempo detrás.
Larga vida a la Cultura.

Send me a hello :)

ENTREVISTA A ANNICA HEDIN

 


Annica Hedin creció en Kvibille en el campo de Halland, pero ha vivido en Estocolmo durante 25 años. Trabaja como escritora independiente y anteriormente ha escrito una gran cantidad de libros de texto para la escuela primaria y secundaria. Hizo su debut como autora de libros ilustrados en 2018 con el aclamado libro ilustrado Stig, ilustrado por Per Gustavsson. Annica Hedin también ha colaborado con Hanna Klinthage, quien ilustró los libros Dom som kallas vuxna y Det som verkar farligt. Junto con Per Gustavsson, también ha creado los libros sobre Berit: Berit ama a Russin y Berit miente.

Annica Hedin växte upp i Kvibille på halländska landsbygden, men bor sedan 25 år i Stockholm. Hon arbetar som frilansskribent och har tidigare skrivit en lång rad läroböcker för låg- och mellanstadiet. Hon debuterade som bilderboksförfattare 2018 med den kritikerrosade bilderboken Stig, illustrerad av Per Gustavsson. Annica Hedin har också samarbetat med Hanna Klinthage som illustrerat böckerna Dom som kallas vuxna och Det som verkar farligt. Tillsammans med Per Gustavsson har hon även skapat böckerna om Berit: Berit älskar Russin och Berit ljuger.



- En el libro Det som verkar farligt , y otros libros tuyos has contado con Hanna Klinthage como ilustradora. En Det som verkar farligt hablas sobres los miedos y en Cosas de adultos de como somos las personas mayores ¿Has querido unir estos dos temas en libros distintos, pero siguiendo una serie de libros o ideas? ¿Cómo empezó la colaboración con la maravillosa ilustradora Hanna Klinthage?



Empezó con la idea de que quería crear un libro sobre adultos para niños. Cuando me di cuenta de que ese tipo de libros no existían, me pareció muy importante escribirlo. Con ayuda de mi editora encontramos a Hanna Klinthage, quien justo había terminado su carrera en una escuela de arte en Estocolmo. (Es su primer obra como ilustradora de un álbum ilustrado). Nos encantó su manera de retratar a la gente con amor y humor a la misma vez. Queríamos a alguien que pudiera crear ilustraciones, tomandosélas muy en serio, pero a la vez con humor y con sentido de detalles cómicos.


El segundo libro de la serie trata sobre cosas que parecen peligrosas, pero que a lo mejor no lo son. Siempre he sido una persona bastante ansiosa y fue divertido escribir sobre cosas que puedan dar miedo, como los adolescentes en grupo fuera del súper. Hanna y yo trabajamos con el tercer libro de la serie -que se llama 'Nos parece prohibido ' y se trata de cosas que hacemos la gente pero no que confesamos hacer. Cosas a las que hacemos caso. Creo que se puede ver un tema en los libros - queremos mostrar que las personas somos, en el fondo muy parecidas. Hay algo muy consolador en esa idea.


- Uno de tus autores favoritos es Roald Dahl. Este autor trato siempre en sus libros a los niños como adultos, como personas incluso más inteligentes que las personas mayores, en cosas de adultos ¿has querido hacer un homenaje a este autor inconscientemente? (y también a otro escritores y escritoras).


Hm. Una pregunta divertida, pero no lo creo.


- Me ha gustado mucho que en Cosas de Adultos haya especial atención al mundo emocional, a la psicología emocional ¿piensas que si los adultos mostrasen más sus emociones a los niños las cosas en el mundo serían distintas?


Creo que sería un alivio para los niños si les dejamos entender que los adultos son personas vivas, no autoridades que siempre lo saben todo y lo hacen todo bien. Los adultos comenten errores de vez en cuando, porque son humanos. Sobre todo creo que eso haría que la idea de volverse adulto fuese más divertido. Para mi fue una sorpresa muy grata hacerme adulta - seguía siendo la misma persona. Las emociones eran las mismas. Los adultos tienen que lavar ropa y pagar facturas, pero aún así puede ser emocionante ser adulto. Y hay una ventaja muy grande - los adultos podemos comprar chuches en cuanto nos de la gana, no hay que pedir permiso.


- Te gusta la historia cultural que se enfoca en la vida diaria de la gente promedio con un detalle muy específico. ¿Qué detalles o qué cosas te gustaría saber que desconoces o no llegas a entender de los adultos?


Que pregunta emocionante. Una cosa muy rara es que los adultos casi siempre nos vestimos de negro, gris, beige y blanco. ¡Y eso cuando hay tantos colores bonitos! ¿Por qué los adultos no nos vestimos de ropa colorida?


- Tienes una fascinación por los viajes en el tiempo y las historias en mundos paralelos. Imagina que este libro viaja al pasado. Los adultos y niños del pasado ¿Qué pensarían de nosotros y del futuro?


Se preguntarán por qué pasamos los días mirando pantallas, y qué tipo de trabajo se hace con esas pantallas. No sería muy fácil explicárselo. Creo que pensarán que la salud dental ha mejorado mil veces.


- Describe a cosas de adultos con: una canción o sonido, un sentimiento creado por tí (nuevo y original y que no exista, como los de la película Inside Out) y un color.


Vaya, ¡qué pregunta tan divertida y difícil! Al escribir el libro, mi enfoque era estar abierta y ser honesta, intentar contar lo que es ser adulto. El sonido podría ser una persona cantando, sin instrumentos, sólo una voz no profesional. El color será amarillo, sobre todo porque el libro es amarillo y es un color que me hace sentir alegre.



I boken 'Det som verkar farligt' och flera andra av dina böcker är det Hanna Klinthage som illusterar. I 'Det som verkar farligt' handlar det om rädsla, och i 'Dom som kallas vuxna' handlar det om hur vi vuxna är. Ville du utforska dessa två teman i olika böcker, men samtidigt följa en serie av böcker eller idéer? Hur började du samarbeta med den fantastiska Hanna Klinthage?


Det började med idén att jag ville göra en bok om vuxna för barn. När jag upptäckte att en sådan saknades kändes den väldigt angelägen att skriva. Med hjälp av min förläggare lyckades vi hitta illustratören Hanna Klinthage, då nyexaminerad från konstskola i Stockholm. (Det här är Hannas debut som bilderbokillustratör). Vi tyckte mycket om Hannas sätt att måla människor med både kärlek och humor. Vi ville hitta någon som kunde göra bilderna på fullaste allvar, men samtidigt med humor och känsla för komiska detaljer.


Den andra boken I serien handlar om sånt som verkar farligt, men som kanske inte nödvändigtvis ÄR farligt. Jag har själv alltid varit en ganska ängslig person och det var roligt att skriva avväpnande om sånt som kan verka skrämmande, som tonåringar I grupp utanför mataffären. Just nu jobbar Hanna och jag på en tredje bok I serien. Den heter “Det som känns förbjudet” och handlar om sånt som vi människor gör lite I smyg, och inte riktigt står för. Men som varenda människa håller på med. Jag tror kanske det börjar synas ett tema I böckerna - att visa att vi människor är ganska lika varandra innerst inne. Det finns något trösterikt I det.


En av dina favoritförfattare är Roald Dahl, en författare som alltid behandlar barn på samma sätt som vuxna, som personer som ofta till och med är smartare än vuxna. Tror du att du, undermedvetet, har velat hylla Roald Dahl (och möjligen andra författare) i 'Dom som kallas vuxna'?


Hm, rolig fråga, men det tror jag kanske ändå inte.


Jag tyckte mycket om att det läggs extra emfas på det känslomässiga, känslornas psykologi i 'Dom som kallas vuxna'. Tror du att världen vore annorlunda om vi vuxna visade våra känslor mer för barn?


Jag tror att det är skönt för barn att förstå att vuxna är levande människor, inte auktoriteter som alltid har rätt och vet allt. Vuxna kan också göra fel ibland, för att de är människor. Framför allt tror jag att det kan göra tanken på att bli vuxen roligare. Jag blev själv glatt överraskad när jag blev vuxen. Jag var ju précis samma person som tidigare! Alla känslor kändes likadant. Vuxna måste tvätta och betala räkningar, men det kan ändå vara spännande att vara vuxen. Och en stor fördel: Som vuxen kan man köpa godis när man själv har lust, man måste inte fråga någon om lov.



Du verkar tycka om den sortens kulturella historia som fokuserar på vanliga människors vanliga liv, men ofta finns det någon speciell detalj. Vilken detalj, eller vilka saker, som du inte känner till om vuxna, skulle du vilja veta eller förstå bättre?


Spännande fråga. En märklig sak är att vuxna nästan bara klär sig I svarta, gråa, beiga och vita kläder. Fast det är så fint med färg. Varför slutar vuxna ha färgglada kläder?


Du verkar fascinerad av tidsresor och historier som utspelar sig i parallella världar. Tänk dig att den här boken reste till 'förr i tiden'. Vad tror du att vuxna och barn 'förr i tiden' skulle tänka om oss och om framtiden.

De skulle nog undra varför vi tittar på lysande skärmar hela dagarna. Och vad det är för arbete vi uträttar egentligen där vid skärmarna. Det skulle inte vara helt lätt att förklara. Jag tror de skulle tycka att tandvården blivit tusen ganger bättre.


Kan du beskriva 'Dom som kallas vuxna' som: en sång/ett ljud, en känsla som du har skapat (ny och originell, som inte existerar, som de i filmen Inside Out) och en färg.


Oj, svår och rolig fråga! Mitt fokus när jag skrev boken var att vara riktigt öppen och ärlig, att försöka berätta hur det är att vara vuxen. Ett ljud kunde kanske vara en människa som sjunger utan instrument, på sin egen oskolade röst. Färgen är nog gul, mest för att boken är gul och för att jag blir glad av gult. 

Comentarios